Emily Sara Mimmi Higgins

Klockan ringde vid 11 i morse, det är konstigt det där hur man på en gång kan förstå att någonting är fel. Att man utan att veta vad det är bara känner det i hela kroppen. Det har hänt något, något som inte är bra. Först reagerar man knappt, försvarsmeganismer kallas det för. Man vill inte förstå kallar jag det.! Men man kan inte rymma från sanningen hur länge som helst. Sanningen står och stirrar en rakt in i ögonen. Hon är sjuk, väldigt svårt sjuk. Så det enda vi kan göra är att åka dit eller vara kvar här. Självklart åker vi, det går inte att bara sitta och vänta.

Det är fruktansvärt vad döden är skrämande, att man inte förstår det förens den verkligen knackar på dörren. Det här är inte vad jag hade i å tanke, jag ville åka någon gång i maj, jag var rädd att det skulle vara sista gången. Det skulle inte vara på det här sättet. Allting blir bara fel. Tårarna har runnit i en halv timme snart och nu förstår jag, jag klarar inte allt. Jag är ingen super kvinna som bara kan ta och klara allt. Jag önskar och låtsas alltid som att allting är bra och att det inte finns några problem.

Mamma och pappa, du, bråken, skolan och jobbet. Nu det här. Jag vill inte att du ska försvinna, lämna oss inte, inte än. Min far klarar inte det, farfar klarar inte det och jag klarar inte det. Vi älskar dig! Alla vi älskar dig!

Planet går kl 18:45 i kväll och vi åker till Irland. Jag skulle ångra mig genom hela livet om jag inte åker. Det får kosta vad det kosta vill, pengar, betyg och smärta i hjärtat!

En sista gång kanske det blir och det hoppas jag inte att det är. Men nu kommer vi i alla fall.

Kommer tillbaka på onsdag!

Arg, galen och ledsen, en fin blandning om jag får säga det själv. Men man mår inte speciellt bra av blandningen. Nej man mår rent ut sagt för taskigt! Men kan ni två aldrig förstå att jag inte klarar av att hamna i mitten mer! Jag ger till slut upp och flyttar och då har ni det på halsen. Det är bara ni två tillsammans som kan få mig att känna såhär. Det var inte jag som ville skilja mig, det var inte min jävla idée att ni två skulle hålla på såhär efter. SÅ LÅT MIG STÅ UTANFÖR ERA JÄVLA PROBLEM!

När ni gör så här vill jag bara be er DRA, och gärna LÅNGT BORT!

Är jag en i mängden så tar jag mitt paick och pack och drar!
Så frågan än, är jag en av dom?
För jag vägrar vara något annat än den jag är. Speciell!

---

Tjejer stå på er, vägra vara en i mängden.
Det är inte förens du går med på att vara det som du är det!
Du är speciell och låt ingen ta det i från dig!

Jag visste att mitt liv skulle ändras väldigt mycket under våren. Men jag kunde aldrig drömma om att det skulle vara såhär mycket. Jag har nyligen flyttat med min far från Skärholmen där jag bott hela mit liv, och så en dag så bor man inte där mer! Ena dagen så är man säcker på sin livsstil och sin krets runt omkring en, eller jag trodde att jag var det. Men jag visade mig själv att jag hade fel.

Det är konstigt hur fort en människa kan anpassa sig till ett helt nytt liv, att man kan leva på ett sätt i flera år och så en dag, poff så var allt borta och ett nytt liv står framfören.

Jag kände mig som den förvirrade lilla flickan igen, men nu kan jag inte säga att jag står på samma ruta längre. Jag har stegat i väg, gett mig iväg, ut på okänd mark eller vatten till och med.

Är all förändring bra, är för mycket förändring på kort tid bra? Vem har svar på alla dessa frågor, det är min fråga? Jag undrar vem som egentligen är klockare än livet, vem vet vad som sker och hur den vill att livet ska se ut. Går det att styra sitt eget liv eller är det bara att flytta med, göra de val man kan och hoppas på det bästa?

Och jag som hatar att inte ha kontroll, och nu har jag inset att det lär jag aldrig ha.

Det är en helt ny tid, en tid mycket annurlunda mot hur mitt liv än gång var.

Ladys night out, väldigt glada damer. Vi satt på enn thai resturang sen gick vi till toxic! Det var ett tag sen nu, men jag minns att vi hade roligt. Saknar er, usch jag känner mig tråkig och gammal för att jag alrig har tid att göra något längre. It sucks!!!! Tycker om er mer än allt! Ni förgyllar min vardag och har hjälpt mig gå igenom mer än vad man ska behöva. Er är jag evigt tacksamma! Ni kommer alltid stå överst på min lista! Ni är mina personer!

Är problemet reaktionen eller är det att du reagerade? Ibland blir man missförståd, man kan mena en sak, men personen som tolkar, tolkar på tok fel. Ingenting blir logiskt, och tanken på att behöva förklara sin reaktion är skrämande. För vi vet nästan aldrig hur vi kommer att reagera i en sitvation. Reaktionen kan vara något man inte vill att den ska vara, hur gör man då? Kan man ändra på något efter att det hänt, finns det något man kan göra åt saken?

Jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera på DET!
DET är mitt problem!

Det här är jag och min nya profilbild!

Jag älskar verkligen våren, vädret, kläderna, känslorna. Allting är underbart!
Man kan vara ute utan att frysa ihjäl.
Man kan klä sig utan att behöva tecka allt med en ful jacka.
Men bäst av allt är att solen tittar fram och får en att må så mycket bättre.



Stockholm tror jag är värdens vackraste stad på våren.

Jag och min älskade Renée, fulla och glada var vi definitivt, men det stoppade oss inte från att posera haha!